Isa fick tyvärr avlivas förra veckan då mentaliteten inte räckte till. Hon hade stor social osäkerhet, framför allt mot främmande hundar, och hanterade den genom att göra utfall. Hon började visa osäkerhet redan som valp genom att hålla avstånd och skälla på hundar, och började med utfallen när hon var ca 5 månader efter att ha blivit ordentligt skrämd av tre lösspringande hundar som omringade mig och mina hundar där jag fick till slut fick jaga bort den största för att avstyra slagsmål. Mot människor var hon till en början bara lite tveksam och kunde nypa till med framtänderna om hon blev osäker, men det var nere i fotnivå, som när de vallar kor.
Efter andra löpet blev hon mer avogt inställd mot främmande människor, och när hon skulle göra BPH bet hon en funktionär utan minsta förvarning då han sträckte fram handen mot henne i första momentet “främmande person”. När han skulle gå iväg en liten bit med henne i koppel gjorde hon utfall gång på gång och nafsade upp till knähöjd. Då avbröts testet.
Efter det började hon göra utfall mot människor – vuxna som barn, män som kvinnor. När hon var lite osäker eller spänd, t ex om vi var på en plats där hon sett en hund några dagar tidigare eller om hon hörde en hund skälla, så gjorde hon utfall mot vad som helst som rörde sig – människa, bil, cykel…
Hon fick gedigen miljö- och social träning men lyckades ändå inte komma över sin rädsla. Hon var oerhört platsbunden så om vi tränat med en person eller hund på en viss plats så kunde det gå bra, men det räckte att vi gick 50 meter bort så var hon nollställd igen, trots att det var inom synhåll från där vi tränat. Om något överraskade henne på en tidigare känd och konstaterat trygg plats, t ex om en människa kom springande en bit ifrån, så blev även den den platsen “farlig” och alla människor suspekta. Det kunde ta flera veckor att få den platsen trygg igen. Det fungerade så länge som det ändå gjorde eftersom hon var lydig och litade på mig, så varje utfall stoppades i tid och de allra flesta gånger blev aldrig några utfall alls eftersom jag såg att hon var spänd och sade då åt henne att sätta sig ner och hålla kontakt med mig. Jag trodde att hon hade blivit mycket bättre, men det visade sig bara vara vårt gemensamma sätt att hantera situationer som blivit väl inövat. Efter att jag på BPH sett vad hon var beredd att göra om jag inte var med och styrde upp situationen, samt att hon sedan började göra utfall även mot människor, vågade jag inte längre fortsätta med henne utan beslöt att låta henne somna in.
I övrigt hade hon allt jag hoppats på – mentaliteten i övrigt var kanon utan några andra rädslor, hon var rolig att jobba med och övrig tid lugn och sansad, hade mycket goda vallanlag, bra exteriör.
Mentaliteten var det sista jag väntat mig skulle kunna bli bristfällig hos en valp i den kombinationen, med en mamma som jag träffat vid ett par tillfällen på utställning och exteriörbeskrivning och vars personlighet/mentalitet jag verkligen gillat och sociala, trygga nallebjörnen Sumo som pappa. Men tyvärr händer det att valpar inte blir helt bra trots uppfödarens ansträngningar att ordna bästa möjliga förutsättningar.
Även om jag känner att det var rätt beslut gör det mig så ont, både saknaden efter min älskade lilla pärla och skuldkänslor över att ha svikit henne när jag var den enda hon litade på. Hon fick åtminstone somna in trygg i min famn, och behöver aldrig mer försöka hantera allt obehagligt som finns i världen.
Sov gott, älskade lilla hund <3
